Dansa Med Garner

...kastades Kaptens feberskepp fram och åter, fram och åter i överhettad vånda och svåra strupsmärtor. Det var inte det nattsvarta fasansfulla vattnet som hotade dränka Kapten och besättningen, utan ett obehagligt, segt nässekret,vilket flödade med ofattbar styrka.

Dödens prasslande pappershänder sträckte sig efter Kaptens andedräkt, men med en kraftansträngning kastade sig Kapten åt sidan och rullade oändliga mil utför, utför, utför ett starkt sluttande, raspigt tegeltak. I timmar rullade Kapten. Fort, fort, fort. Dånet var outhärdligt. Monstertanten skrek oupphörligen och själva luften smakade ruttna skaldjur.

Kapten gav upp. Det fanns helt enkelt ingen styrka kvar i den bastanta kroppen. Kapten lät den frostiga adjökenvinden vända skeppet och styra kosan mot de sälla jaktmarkerna.

Men så en natt kom budet om lättnad i form av en tydlig dröm mitt i det dåvarande allomfattande kaoset. En okänd fönsterbräda dök upp i verkstaden och på den en orörlig Sidensvans. Kapten fäste sina feberglansiga ögon på den och när den rörde sig en aning förstod Kapten att det fanns en ände på denna ondskefulla Kroppens Prövning. Kapten och fågeln såg på varandra med respekt och medkänsla och en stark längtan och en sval vind fyllde Kaptens andetag. Med denna krafts andetag kunde kapten pusta och frusta på skeppets segel och veta att när nästnästa dag gryr, så styr man mot helt nya idéer med en ny vilja, en ny längtan och nya färgkombinationer.

Faran är dock inte över. Återhämtningen förväntas bli svår och prövande.

Med darrande hand,

Er Kapten